Om existentiell ensamhet och längtan
efter mening och samhörighet

Vi talar ofta om ensamhet som något man kan mäta, det vill säga hur många personer man träffar eller hur ofta man pratar med någon. Men det finns en annan form av ensamhet som inte alltid syns. En ensamhet som kan kännas även när man är omgiven av människor .Det är en ensamhet som går djupare än bristen på sällskap. Den kallas existentiell ensamhet – och den rör vid något djupt mänskligt i oss alla. 

Den existentiella ensamheten handlar inte bara om att vara ensam, utan snarare om att känna sig ensam i livet. Det är en känsla som kan uppstå när vi påminns om att vi i grunden är ensamma på vår livsresa. Den kan komma i livets stora övergångar – vid sjukdom, sorg, åldrande eller när livet förändras på ett sätt vi inte styr över. Den kan också väckas i stilla stunder, när vi funderar över vem vi är, varför vi finns eller vad som ger våra dagar mening. 

Den existentiella ensamheten är en del av att vara människa. Den påminner oss om att vi är unika – men också om vårt behov av att bli sedda och förstådda av andra. Denna form av ensamhet är en ensamhet som går djupare än andra former av ensamhet. 

När ensamheten gör ont 

För vissa blir den existentiella ensamheten tung att bära. Den kan väcka oro, sorg och en känsla av meningslöshet.  En del äldre personer uttrycker detta genom ord som: 

“Ingen kan egentligen förstå hur det är för mig.”
“Jag känner mig ensam, även när andra är här.” 

Dessa röster uttrycker en inre upplevelse av att vara ensam i sin existens. I mötet med sådana känslor räcker det sällan med praktisk hjälp. Det som lindrar är ofta närvaro, tid och någon som vågar lyssna. 

 Att möta den existentiella ensamheten 

För att minska denna form av ensamhet behöver vi skapa existentiell närvaro – stunder där vi delar mänsklighet med eller utan ord.  Det kan vara genom samtal, musik, naturupplevelser, tro, meditation – eller bara genom att sitta tillsammans utan krav. 

Att tala om existentiell ensamhet är inte ett tecken på svaghet, utan på mod. För i den ensamheten finns också en möjlighet: att upptäcka vad som verkligen betyder något. 

När vi vågar tala om den existentiella ensamheten, blir den mindre skrämmande. Genom att lyssna, dela och mötas i det som är djupt mänskligt kan vi förvandla ensamhet till förståelse – och stärka känslan av att vi alla är del av ett sammanhang.