Direktorn har ordet: Känslan av ansvar
Bräcke diakonis direktor Helene Mellström skriver om att leda i kris, att ha ansvar och att ta en sak i taget.
När en kris kommer och man har det yttersta ansvaret som ledare så känns tyngden på axlarna. I slutet av februari fick vi klart för oss att en pandemi hade brutit ut i världen. Ett virus spred sig mellan människor och våra sköra i samhället skulle drabbas värst. Också unga människor kunde bli allvarligt sjuka.
På Bräcke diakoni har vi drygt 250 personer som bor hos oss, många av dessa på våra äldreboenden. Vi möter flera hundra kunder inom hemtjänsten, många patienter i våra rehabiliteringsverksamheter och på våra vårdcentraler, varje dag, varje vecka. Och vi betalar ut 1600 löner till våra medarbetare per månad. Så hur skyddar man personer som man har ansvar för, från ett virus?
Det stod snart klart för oss att det inte fanns tillräckligt med skyddsmaterial att köpa, varken i Sverige eller i världen. Personalen uppmanades av Folkhälsomyndigheten att stanna hemma vid minsta förkylningssymtom och de som var hemma skulle ersättas av friska medarbetare. Samtidigt behövdes personal i vården och omsorgen. ”en sak i taget, ena foten framför den andra, lös det du kan, en sak i taget…” blev ett mantra de första dagarna.
Pandemin och spridningen av viruset var redan igång, det kunde vi inte göras något åt. Men hur kunde vi skydda alla människor i våra verksamheter på bästa sätt? Vi organiserade en krisledningsgrupp. Personerna som arbetar i gruppen blev ombedda att vara med utifrån sin kompetens. Här gällde det att få rätt person på rätt plats så att utmaningarna kunde lösas så bra som möjligt. Krisledningsgruppen fick snabbt igång sitt arbete och började stödja personal och chefer i våra verksamheter.
Inköp av skyddsutrustning centraliserades. Vi tillverkade egna visir. Vi fick hjälp av företag med tillverkning och inköp av utrustning när det inte gick att köpa på marknaden. Basala hygienrutiner och isolerings-vård vid minsta tanke om smitta behövde följas och nya rutiner tas fram. Snabbt ställde hela organisationen om till nya arbetssätt och nya rutiner.
Med lättnad kan jag konstatera att vi hittills haft få smittade och kunnat begränsa spridningen av viruset i våra verksamheter. Engagemanget och följsamheten till nya arbetssätt och rutiner har varit stor. Nu är vi på väg att gå från ett krisarbete, till att våra nya arbetssätt för att skydda oss från covid-19 är en del i vår verksamhetsvardag.
Viruset kommer inte att försvinna på länge, det finns i vårt samhälle men tillsammans har vi klarat av att skydda våra sköra och varandra så bra som det varit möjligt. Nu ska vi fortsätta på samma sätt – för vi vet att det fungerar. Pandemin är inte över men nu vet vi vad vi ska göra.
När vi tillsammans började lösa en uppgift i taget, se att det fungerade och inte lät känslan av att allt var övermäktigt ta över, då lättade successivt tyngden på axlarna. Stoltheten över att arbeta i en organisation som har engagemang och kompetens tog över.
Den här våren kommer jag aldrig glömma och tänker lägga den till ett av mina finaste minnen. Trots kris så kan man klara otroligt mycket när man hjälps åt, det värmer i hjärtat.