Från idékraft: Mobil vårdcentral har hittat sin plats
På Restad gård bor människor som söker asyl i Sverige. Människor som flytt för att hitta en fristad, men som blivit fast i en tärande ovisshet. Två gånger i veckan öppnar Bräcke diakoni dörrarna till sin mottagning för dem – oavsett om det är i kropp eller själ det gör ont.
Skir grönska, en nyvaken sol och en glittrande älv nedanför slänten. Inramningen för Sveriges största asylboende kunde inte se mer idyllisk ut.
Klockan är strax före tio, det är måndag morgon. Än är det få som rör sig på området. Måsarna väsnas och en gräsklippare hörs svagt. Under natten har det regnat och himlen lovar mer. Inne i en låg byggnad av mörkrött tegel har kollegorna i Bräckes mobila hälsoteam precis hällt upp dagens första kaffe. Mottagningen är öppen. Eller ja, öppen kan den inte vara just nu, på grund av pandemin. Den som vill besöka någon av distriktssjuksköterskorna måste ringa på klockan, precis som på så många andra ställen just nu.
– Det ställer till det lite, att vi inte kan visa att det är öppet. Annars brukar det vara mycket liv och rörelse här utanför, berättar distriktssköterskan Annelie Magnusson och nickar ut mot korridoren.
Mottagningen på Restad gård har funnits i tre år nu. Men det mobila teamet är äldre än så. Redan 2014 insåg Bräcke diakoni att något behövde göras för att möta det vårdbehov som uppstod när så många flyktingar kom till Sverige. Eva Öfwerman, som då var verksamhetschef på en av Bräcke diakonis vårdcentraler, kände att det var orimligt att kräva att människor med ont om pengar, utan kunskaper i svenska och ibland med psykiska problem skulle ta sig till en vårdcentral.
– Vi packade ner det vi behövde och åkte till dem i stället, säger hon.
Så föddes det mobila teamet. Då kallat Mobila asylteamet. Men i takt med att uppdraget växt har teamet fått byta namn. Idag håller de hälsoskolor, kvinnogrupper och stödsamtal för ungdomar, för att nämna något. Uppdragen skiftar, efter behov och efter vad som går att få finansiering till.
– Man måste kunna vara flexibel för att jobba här, konstaterar Annelie. Det ingår i jobbet att jag inte vet exakt vad jag kommer jobba med nästa halvår.
Den första timmen är lugn. Ibland även den andra. Annelie förklarar att många fortfarande sover. För vissa är ångesten och oron så svår att sömnen inte fungerar. För vissa har trauman gjort att de inte vågar sova när det är mörkt, att de kan slappna av först när morgonljuset kommer. Många bor trångt, kanske med personer de inte känner, som de inte delar språk med. De har olika tider och olika vanor.
– Jag vet många som inte vill dela rum med en kollega när de ska sova borta på en konferens. Tänk då situationen att få dela rum i år, med någon du själv inte valt att bo med. När du själv inte mår bra dessutom, fyller Zari Falknäs-Abelsson i, en annan av de tre distriktssjuksköterskorna.
Men så ringer det på klockan. Utanför står en mamma med sitt barn. Hon vill gärna ha hjälp, men som ofta när det ringer klockan på är det inte sjukvård det handlar om. Utan om myndighetskontakter. Om intyg och papper som ska samlas in. Eller skickas in. Hon får prata med Röda korsets representant på plats, Thaana Morshed. Men Annelie tar sig också tid. Pratar en stund, stämmer av om det är något som hon som sjuksköterska kan hjälpa till med.
– Det här är en del av jobbet. Att erbjuda någon slags trygghet, en fast punkt, utan att ställa några krav. Vi är medmänniskor som inte har med någon myndighet att göra. Det har vi förstått att många uppskattar, säger hon.
Vissa söker för en fysisk åkomma, men vill sedan helst prata om sin situation. Sin frustration. Sin oro för framtiden och för sina barns framtid.
– Vi trodde till en början att människorna som bor här skulle söka sig till oss för att prata om sina trauman som de upplevt, i sina hemländer eller under sin tid på flykt. Men det är detta trauma, som de upplever här, som de vill prata om. Att de är fast här utan att veta vad som kommer att hända. Ofta i flera år, säger Annelie.
Efter en stund kommer en äldre kvinna. Hon blir sittandes på en stol utanför, i korridoren. Hon samtalar med mamman med barnet. De tre är på väg att bege sig när den äldre kvinnan säger hon att honvill boka en tid, för egen del. Men att hon inte kan prata svenska. Det är inga problem, försäkrar en annan av distriktssjuksköterskorna Sandra Josefsson. Hon bokar in den äldre kvinnan på torsdag, när mottagningen öppnar igen. Och då med en tolk. Att arbeta med tolk hör till vardagen när man jobbar med asylsökande som målgrupp, säger Annelie. Men hon berättar också hur svårt det var i början, att verkligen fokusera på den som sitter framför en, inte den som pratar i luren. För det är där tolken oftast finns – i telefonen. Sandra skriver tid och plats på en orange post-it-lapp som hon räcker över till kvinnan.
I mottagningsrummet har Sari precis fått besök. Anneli slår på sin dator för att planera morgondagens samtalsgrupper. Sandra får ett samtal.
Det närmar sig lunch och utanför har solen fått alla löften om regn att blekna. Luften är fylld av blöta blomblad och fuktig asfalt. Det luktar skolavslutning, hoppfullt och spirande. Men det är en kuliss. Verkligheten innanför väggarna är en annan.
– Det här är förvaring på ett sorgligt sätt. Ibland skäms jag när jag hör deras historier, för att Sverige inte kan lösa det här bättre. Men jag är också stolt, över det jobb vi gör här. Jag vet att vår mottagning behövs, säger Annelie.