#jagärbräckediakoni ”Jag är gärna i de svåra stunderna”
När vårt hospice Helhetsvården öppnade 1982 var det Sveriges första. Här möter existentiella frågor till synes små detaljer och döden är lika närvarande som livet självt. En av medarbetarna är sjuksköterskan, tillika författaren, Petra Hellberg som via förlossningen tillslut hamnade precis rätt. Idag är hon en av alla pusselbitar som tillsammans bildar Bräcke diakoni.
”Jag tror att jag hade hamnat inom den palliativa vården tidigare om jag inte tagit vägen om att utbilda mig till barnmorska. På ett sätt är arbetet på en förlossningsavdelning och på hospice väldigt lika varandra. Det är ett intuitivt jobb. Jag gör ungefär samma saker i rummet och det krävs en väldigt hög närvaro. Men nu tycker jag att jag faktiskt gör ännu mer nytta. Här är jag inte utbytbar på samma sätt som det ibland kunde kännas som på förlossningen. På ett hospice tänker jag att det på ett sätt är än mer avgörande hur vi agerar i rummet och i stunden. För de närstående som ska leva kvar efteråt, för att döden fortfarande är så tabu. Ingen traumabearbetning finns på ett naturligt sätt efter ett tufft dödsfall. På ett underligt sätt gör den tanken mig ännu mer avslappnad. Jag är trygg i det jag gör och det finns en styrka i att inte vara rädd. Tvärtom, jag är gärna i de svåra stunderna. Jag är bra på det helt enkelt.
”På ett hospice tänker jag att det på ett sätt är än mer avgörande hur vi agerar i rummet och i stunden.”
Nu har jag varit fem år på Hospice Helhetsvården och jag kände redan från första stund att, wow, detta ställe! Här känner jag att jag verkligen gör nytta. Och den känslan har bara blivit starkare med tiden. Jag är på rätt plats. När jag läser vad som står om Bräcke diakoni, till exempel på webben, kan jag stå för vad som står där och vi gör det vi kan för att leva värdegrunden på jobbet.
”Ibland blir jag extra berörd och då tillåter jag mig att ta med jobbet hem. Sen får det liksom klinga av.”
Ibland blir jag extra berörd och då tillåter jag mig att ta med jobbet hem. Sen får det liksom klinga av. Om det inte skulle göra det och jag blir låst i processandet, är skrivandet min ventil. Det och kalla bad. I år har jag badat hela vintern. Det blir som ett reningsbad att gå ner i kallt vatten. Det är både en fysiskt och psykisk reaktion.
Jag har alltid varit intresserad av att skriva och gått flera skrivarkurser tidigare men tappade bort det under en period i livet. Nu har jag hittat tillbaka och har ett språk jag är trygg i och tycker om. Och så är det terapeutiskt. Jag behöver skriva. För att bearbeta, komma vidare. För två år sedan var jag på en skrivarkurs i Italien. Där föddes idén till en bok. Och nu är den verklighet! I somras kom den äntligen från tryckeriet. Det var en mäktig känsla att hålla i boken första gången. Mina texter. I en bok. Den gemensamma nämnaren för texterna är att de berör döden. Jag har skrivit om mina egna privata upplevelser av död. Men också om de jag mött i min yrkesroll. Vissa texter är rätt jobbiga, nakna och många gånger väldigt privata.
Vi får se vart vinden för boken. Jag hoppas att den kan vara till hjälp för oss som jobbar i vården och för de närstående vi möter. Ibland tänker jag att den inte ska stå på ett hospice eftersom den är rätt tuff, eller kanske för ärlig, för en närstående eller för en döende person. Men å andra sidan är det ju alltid frivilligt att läsa en bok.”
Vill du läsa Petras bok I mina händer kan du beställa den från Litenupplaga.se adlibris.se och bokus.se
Stolta och engagerade medarbetare är ett av fyra fokusområden som Bräcke diakoni satsar på för att kunna göra mer för fler. Området har fått hashtagen #jagärbräckediakoni. Under den vill synliggöra det som både stärker den interna stoltheten och höjer statusen på att jobba inom vård och omsorg. Hitta mer innehåll genom att söka på #jagärbräckediakoni i våra sociala och digitala kanaler.