Medmänsklighet är inte ensamt
På andra sidan visirfönstret sitter en farmor, vi kan kalla henne Asta. Hon skrattar när hon får en påtår upphällt av Lena som idag jobbar förmiddagspass på boendet. Asta fyller 81 och det är en perfekt dag för att sitta ute och fira med barn och barnbarn. Hon ser att de har fullt upp med att skära en andra tårtbit. Det är bra, tänker hon, då kommer de att stanna en stund till. För även om de behöver sitta på avstånd ifrån varandra så känns de alldeles nära.
Fyra kollegor håller på att ansluta till ett digitalt möte. Ansikte efter ansikte blir synligt på skärmen. Ljudet släpar lite och bilden fryser till några sekunder, men precis innan hinner de återupptäcka ett glatt igenkännande. ”Det var så roligt att ses på riktigt som vi gjorde igår. Det var så länge sen.” De hann bara mötas i en vinkning utanför den glesa restaurangen dagen före och idag sitter de på var sitt håll i stan. Men det räcker långt eftersom alla fyra vet att ingen av dem behöver ”gå genom rutan” för att nå fram till varandra.
Vad händer med innebörden av ett ord som ”medmänsklighet” i pandemitider? När själva grunden för medmänsklighet – mötet mellan människor – har begränsats. Vi lever med så många värdeord som genom decennier har formulerats för att beskriva vilka relationer som kännetecknar ett gott samhälle. Just idag blir därför varje strävan som söker vägar fram till nya sätt att mötas ett tecken på tillit, en vilja att vända sig utåt och en obändig tro på att det är våra relationer i sig självt som bär.
Pandemin har på ett brutalt sätt påmint oss om att vi är en enda mänsklighet och att vi är beroende av varandra. Medmänsklighet blir därför inte ett ensamt ord. I pingsttiden får det sällskap och stöd av två andra ord – sanning och sammanhållning. Budskapet är att vi fått Anden som en hjälp med att kunna urskilja vad som är sant för livets och glädjens skull. Även i svåra tider. I det livet finns ett världsmedborgarskap där vi alla är sammanfogade och uppmanas att hålla ihop. Särskilt när det är som allra svårast.
Det är en sak att förstå att något kommer att ta lång tid. Det är en helt annan sak att fortsätta vara uthållig när ingen har svar på hur länge. Men när människor i varma och tunga skyddsutrustningar fortsätter att anstränga sig till sitt allra yttersta för att ge ut av sig själva, då är det också ett utryck för en medmänsklighet och en vilja som visar på att vi är sammanfogade som människor. Och när fritidsgruppens barn står tillsammans med kyrkans musiker nedanför balkongerna på äldreboendet och sjunger en extra sång, trots att låtlistan på papperet är slut, blir det sant att äkta möten mellan människor inte låter sig begränsas av vare sig avstånd, fönster eller en skärm. Så får uthålligheten sitt bränsle. Så får medmänskligheten ett levande ansikte.
//Peter Lendefors, diakon på Andrum, Bräcke diakoni