Minnen och möten på utställning om Bräcke Östergård
Bräcke diakoni var pionjärer när man på 1950-talet startade verksamhet för barn med funktionshinder. På utställningen om Bräcke Östergård berättades historien från då till idag. Det blev också ett kärt återseende för många tidigare elever och medarbetare.
– Direkt när jag kom in här kände jag, äntligen hemma! säger Yvonne Lindblom, som bodde på Bräcke Östergård när hon var liten.
Hon är en av alla som kom för att se utställningen på Bräcke diakonis Jubileumsfest i lördags. Trots att Yvonne i början var ledsen för att hon måste bo 15 mil hemifrån har hon mest fina minnen från Bräcke Östergård. Som när eleverna hade julspel och hon spelade rollen som Maria.
– Jag hade slöja på mig och fick panik så jag slängde Jesusdockan och sprang ut och gömde mig. Men sedan kom jag tillbaka och sjung solo, berättar hon.
När Bräcke Östergård startade barnrehabilitering 1958 var den rådande samhällsuppfattningen att personer med funktionsnedsättningar behövde bo på anstalter, avskilda från sammanhang och nära relationer. På Bräcke Östergård gjorde man tvärtom, genom nya arbetssätt och idéer skapades möjligheter för barnen som inte funnits tidigare. Ingenting är omöjligt var parollen och hjälpmedel fixades, bilentusiaster raggades upp för utflykter och självklart skulle barnen på skidresa.
”Fantastiskt att träffa alla igen”
1961 startades en skola tillsammans med Göteborgs stad och under många år kunde eleverna bo, gå i skola och få rehabilitering på Bräcke Östergård. Monica Olsson är ytterligare en utställningsbesökare. Hon föddes med ryggmärgsbråck och kom första gången till Bräcke Östergård i slutet av 1960-talet.
– Jag har många bra minnen och det är roligt att komma tillbaka hit efter så många år, säger hon.
På utställningen visades gamla foton på elever och personal blandat med tidningsartiklar och fakta om verksamheten. Många medarbetare hade också kommit för att fira och träffa gamla kollegor och elever. Birgitta Eriksson började arbeta på Bräcke Östergård 1961 och jobbade här fram till pensionen.
– Det var väldigt lärorikt. Efter ett tag såg man bara personerna och inte handikappet.
Elisabeth Martinsen, som också arbetade på Bräcke Östergård, håller med.
– Vi som jobbade hjälptes åt att bygga upp habiliteringen. Det är fantastiskt att träffa alla igen, säger hon.
Betydelsefullt symbolspråk
På Bräcke Östergårds skola introducerades även symbolspråket Bliss i Sverige, ett språk som många barn med talsvårigheter använder idag. På utställningen hölls ett samtal om Bliss där Britt Ambrusson, tidigare speciallärare på Bräcke Östergård, och gamla elever berättade om sina erfarenheter. Sara Jordansson, som deltog i samtalspanelen, tycker att det var lätt att lära sig Bliss i skolan. – Bliss har betytt allt för mig, men när jag slutade skolan fanns tyvärr inte så mycket hjälp att få, säger hon.
Idag arbetar Sara för att lyfta fram hur viktigt Bliss-språket är och hon har bland annat föreläst på folkhögskolor och i olika verksamheter.
2010 flyttade skolan från Bräcke Östergård till Frölunda och kort därefter flyttade även fritids. Idag driver Bräcke diakoni boendet Östergården, habilitering Östergården och Förskolan Stegen, en specialförskola för barn som har behov av särskilt stöd, med fokus på barn med rörelsehinder.
