Jobbet har varit en oerhört stor del av mitt liv

”Jag kan inte att bara lämna. Det går inte, efter tjugo år. Jag har skrivit på för att jobba extra. Så jag är nog snart tillbaka. Men det känns bra att bli pensionär också. Vi har köpt en lägenhet, jag och min man, och skaffat oss en kolonistuga. Dessutom har dottern tagit med sig barnbarnen till Strömstad, så nu kommer jag åka dit en del. ​​​​​​​

Men jobbet har varit en oerhört stor del av mitt liv. Det har varit som en andra familj. Man delar livet med dem som bor hos oss. Man blir en del av varandras vardag. Jag har varit med om både glädje och sorg. Det bästa som finns är när någon som flyttat från oss hör av sig, och berättar att allt gått bra. En dag, för inte så längesedan, så ringde det på dörren när jag jobbade. När vi öppnade så stod två av våra goa killar där. Jag blev så glad! Att de åkt tillbaka för att hälsa på, så vi fick veta hur det gått. Vi hade haft det så roligt ihop med de här killarna. En gång spelade vi musik och dansade och då skrattade en av dem så gott åt mig. ”Du dansar som en kamel, Pia” skrattade han.

”Känslor det har vi alla! Har man inte det ska man inte jobba här. Men man lär sig stänga av ibland.”

Man får verkligen en nära relation. Men det gäller att hitta balansen. Att ändå vara professionell och inte engagera sig för mycket, så man tar med sig jobbet hem. Jag tror att det är en konst man lär sig efter hand. Men visst känns det. Vi hade en som flyttade i förrgår, som så gärna hade stannat hos oss, men där socialtjänst gjort en annan bedömning. Då grät jag. Det gjorde så ont i hjärtat. Känslor det har vi alla! Har man inte det ska man inte jobba här. Men man lär sig stänga av ibland. Annars hade man inte orkat. Vi har också handledning varannan vecka. Då får vi lov att prata av oss om allt som hänt. Det är ett stort stöd.

Jag tycker så mycket om att jobba med den här målgruppen. Det är människor som ofta hamnar mellan stolarna. Jag sökte hit till Mellangården när det öppnade just för att jag ville jobba med människor som har en psykisk sjukdom. Sen lockade det också att få vara med och starta något nytt. Jag var en av de sexton personer som anställdes då, 2001, när det var helt nytt. Mycket har hänt på de tjugo åren. Det sorgliga är att jag tycker att det har blivit sämre. Inte i verksamheten alltså, utan i samhället. Det är mycket svårare att få rätt vård idag. Vi får verkligen kriga för våra boende, för att de ska få den hjälpen de behöver. De boende hos oss är också betydligt sjukare idag, än de som kom till oss då, när det var nytt. Vi har också tagit emot många ensamkommande de senaste åren, som varit med om fruktansvärda trauman. En del har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Det enda man kan göra då är bara att lyssna, och ta in, ett steg i taget. Sakta skapa förtroende så att de ska kunna känna sig trygga. Det låter tungt. Men det är så mycket glädje också.

”Det är ju jag som ska stötta dem, men just då såg de ​​​​​​​att det var jag som behövde stöd.”

Jag önskar att fler kunde få lov att lära känna våra boende. Träffa dem och se vilka fina människor det är. En gång inträffade en explosion inne hos en av våra boende. Innan vi förstod att ingen skadats var allt väldigt oroligt. Efteråt hoppade jag till vid minsta ljud. Då var de boende så fina mot mig. De sa åt mig att sätta mig ner en stund, frågade om jag ville ha något. Det är ju jag som ska stötta dem, men just då såg de att det var jag som behövde stöd. Det säger mycket om Mellangården tycker jag. Om den medmänsklighet som finns här.”

Stolta och engagerade medarbetare är ett av fyra fokusområden som Bräcke diakoni satsar på för att kunna göra mer för fler. Området har fått hashtagen #jagärbräckediakoni. Under den vill synliggöra det som både stärker den interna stoltheten och höjer statusen på att jobba inom vård och omsorg. Hitta mer innehåll genom att söka på #jagärbräckediakoni i våra sociala och digitala kanaler.